Samarbetsförfarandet när användningen av arbetskraft minskar. Uppfyllandet av arbetsgivarens förhandlingsskyldighet i ljuset av hovrättspraxisen 2007–2015
Sundberg, Maj (2017-01-02)
Samarbetsförfarandet när användningen av arbetskraft minskar. Uppfyllandet av arbetsgivarens förhandlingsskyldighet i ljuset av hovrättspraxisen 2007–2015
Sundberg, Maj
(02.01.2017)
Tätä artikkelia/julkaisua ei ole tallennettu UTUPubiin. Julkaisun tiedoissa voi kuitenkin olla linkki toisaalle tallennettuun artikkeliin / julkaisuun.
Turun yliopisto
Kuvaus
Siirretty Doriasta
Tiivistelmä
Avhandlingen behandlar samarbete inom företag vid kollektiva uppsägningar. De huvudsakliga forskningsobjekten är samarbetslagens (334/2007) kapitel 8, som reglerar samarbetsförfarandet vid minskning av användningen av arbetskraft, och hovrättspraxisen angående dess tolkning. Avhandlingens syfte är att närmare granska vilka krav arbetsgivaren måste uppfylla för att fullgöra förhandlingsskyldigheten.
I avhandlingen analyseras särskilt hovrättspraxisen som uppstått sedan samarbetslagens ikraftträdande. Forskningsmaterialet består av ungefär 50 hovrättsfall som avgjorts mellan 1.7.2007 och 31.12.2015. En tabell med fallen är bifogad. Utgående från hovrättspraxisen utreds vilka slag av försummelser det förekommit och hur stor gottgörelse som dömts ut. Både rättsdogmatisk och kvalitativ rättsempirisk forskningsmetod används.
I avhandlingen framgår att frågor som särskilt behöver klargöras är förhandlingstiden och samarbetsparternas avtalsrätt. De vanligaste frågorna bland de granskade fallen gällde förhandlingarnas innehåll och behandlingen av alternativ samt huruvida arbetsgivaren hade fattat beslut i saken innan förhandlingsskyldigheten hade uppfyllts. En rätt stor grupp av fall gällde också situationer där arbetsgivaren ansågs ha försummat förhandlingsskyldigheten i sin helhet.
Gottgörelse dömdes ut i 27 fall, vilket motsvarar ungefär hälften av fallen. Storleken på gottgörelsen i de granskade hovrättsfallen varierade mellan 2 500–23 000 euro och det genomsnittliga gottgörelsebeloppet var ungefär 9 500 euro. Gottgörelsebeloppet för olika försummelser varierar och det har således inte uppstått någon enhetlig praxis om hur stort gottgörelsebelopp som döms ut för olika försummelser. Detta påverkas dock delvis av att omständigheterna kan variera och inverka endera nedsättande eller höjande på beloppet.
I avhandlingen analyseras särskilt hovrättspraxisen som uppstått sedan samarbetslagens ikraftträdande. Forskningsmaterialet består av ungefär 50 hovrättsfall som avgjorts mellan 1.7.2007 och 31.12.2015. En tabell med fallen är bifogad. Utgående från hovrättspraxisen utreds vilka slag av försummelser det förekommit och hur stor gottgörelse som dömts ut. Både rättsdogmatisk och kvalitativ rättsempirisk forskningsmetod används.
I avhandlingen framgår att frågor som särskilt behöver klargöras är förhandlingstiden och samarbetsparternas avtalsrätt. De vanligaste frågorna bland de granskade fallen gällde förhandlingarnas innehåll och behandlingen av alternativ samt huruvida arbetsgivaren hade fattat beslut i saken innan förhandlingsskyldigheten hade uppfyllts. En rätt stor grupp av fall gällde också situationer där arbetsgivaren ansågs ha försummat förhandlingsskyldigheten i sin helhet.
Gottgörelse dömdes ut i 27 fall, vilket motsvarar ungefär hälften av fallen. Storleken på gottgörelsen i de granskade hovrättsfallen varierade mellan 2 500–23 000 euro och det genomsnittliga gottgörelsebeloppet var ungefär 9 500 euro. Gottgörelsebeloppet för olika försummelser varierar och det har således inte uppstått någon enhetlig praxis om hur stort gottgörelsebelopp som döms ut för olika försummelser. Detta påverkas dock delvis av att omständigheterna kan variera och inverka endera nedsättande eller höjande på beloppet.