Utmaningar gällande hörande av barn i straffprocessen : Svårigheter vid tillämpningen av bestämmelserna om utnyttjandet av ljud- och bildupptagningar och beaktandet av barnets utsaga som bevismaterial samt brister i myndigheternas förfarande
Söderman, Camilla (2017-11-27)
Utmaningar gällande hörande av barn i straffprocessen : Svårigheter vid tillämpningen av bestämmelserna om utnyttjandet av ljud- och bildupptagningar och beaktandet av barnets utsaga som bevismaterial samt brister i myndigheternas förfarande
Söderman, Camilla
(27.11.2017)
Turun yliopisto
avoin
Julkaisun pysyvä osoite on:
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2017112755084
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2017112755084
Tiivistelmä
Avhandlingen granskar de problem som uppkommer då ett barn ska höras som målsägande under förundersökningen. I situationer där ett barn fallit offer för t.ex. ett sexuellt övergrepp är barnets berättelse av ytterst stor betydelse eftersom andra bevis ofta är svåra att erhålla. Det är mycket utmanande att förhöra ett barn eftersom en brottsutredning där ett barn är målsägande inte enbart förutsätter avvikande åtgärder från den vanliga rättegången utan även tydliga förhörsmetoder. Avhandlingens syfte är således att utreda på vilket sätt ett barn ska höras och bemötas under förundersökningen samt i vilken utsträckning bestämmelserna om hur ett förhör ska utföras har möjliggjort detta. Fokus ligger således på att redogöra för bestämmelserna i FöUL 4 kap. 7 §, 9 kap. 4 § och RB 17 kap. 24 §, även med beaktande av FöUL 5 kap. 1 §. Eftersom bestämmelserna i rättegångsbalken och förundersökningslagen ytterligare reviderades år 2016 vad beträffar bevisningen är det uppenbart att det funnits bristfälliga bestämmelser specifikt gällande hörandet av barn.
Svårigheterna i samband med hörandet av barn har särskilt hänfört sig till tillämpandet av de givna bestämmelserna om utnyttjandet av ljud- och bildupptagningar samt till myndigheternas skyldighet att beakta barnets bästa. Oklarheter i utredningarna har uppkommit t.ex. på grund av att det inte funnits ett riksomfattande system för hur bestämmelserna ska tolkas. Detta har resulterat i ett inkonsekvent förfarande på olika orter. Genom att studera de i lagstiftningen utfärdade bestämmelserna och de utanför lagstiftningen givna anvisningarna samt internationella avtal kan man dock tydligt se en långsam utveckling mot en förbättring beträffande förhörsmetoder och bemötandet av barn under en rättegång.
Eftersom ett barn i mån av möjlighet ska skyddas från den egentliga rättegången ska ett förhör med barnet utföras genom ljud- och bildupptagningar för att myndigheterna ska ha en möjlighet att erhålla en så tillförlitlig berättelse som möjligt. Dessa metoder behandlas ingående i avhandlingen eftersom bedömningen av bevismaterial i rättegången i hög grad har att göra med hur myndigheterna har erhållit barnets berättelse under förundersökningen. Om ett förhör med ett barn inte har spelats in på ändamålsenligt sätt kan det resultera i att berättelsen inte alls kan utnyttjas eller att barnet måste delta personligen i rättegången. För att erhålla en så trovärdig berättelse av ett barn som möjligt behövs förutom ändamålsenliga förhörsmetoder i allt högre grad också specialkännedom om ett barns utveckling och uttrycksförmåga. Även om detta kan anses vara ett av de viktigaste medlen för att kunna erhålla ett tillförlitligt bevismaterial har utnyttjandet av sakkunniga och sakkunnigutlåtanden varierat, vilket har lett till att även poliser som inte skolats för uppgiften har utfört förhör med barn. Även inom domarkåren har det tidigare rått oenighet om i vilken utsträckning bedömningen av bevismaterial kan grunda sig på sakkunnigutlåtanden.
Avhandlingen ger en tydlig bild av de svårigheter och brister som förekommer i samband med att ett barn ska höras som målsägande. Till avhandlingens slutsatser hör främst att de reviderade bestämmelserna både i förundersökningslagen och rättegångsbalken bidrar till att främja ett mera tillförlitligt förhör med barn än tidigare och gör det möjligt att i högre grad ta barnets bästa i beaktande. Införandet av barnahusmodellen kan ha stor betydelse både för utförandet av ett ändamålsenligt förhör och för skyddandet av barnet från själva rättegångsprocessen. Dessa förbättringar handlar dock inte endast om förändringar i lagstiftningen utan även om inställningen till tillämpandet av olika förhörsmetoder och domstolens beaktande av sakkunnigas utlåtanden.
Svårigheterna i samband med hörandet av barn har särskilt hänfört sig till tillämpandet av de givna bestämmelserna om utnyttjandet av ljud- och bildupptagningar samt till myndigheternas skyldighet att beakta barnets bästa. Oklarheter i utredningarna har uppkommit t.ex. på grund av att det inte funnits ett riksomfattande system för hur bestämmelserna ska tolkas. Detta har resulterat i ett inkonsekvent förfarande på olika orter. Genom att studera de i lagstiftningen utfärdade bestämmelserna och de utanför lagstiftningen givna anvisningarna samt internationella avtal kan man dock tydligt se en långsam utveckling mot en förbättring beträffande förhörsmetoder och bemötandet av barn under en rättegång.
Eftersom ett barn i mån av möjlighet ska skyddas från den egentliga rättegången ska ett förhör med barnet utföras genom ljud- och bildupptagningar för att myndigheterna ska ha en möjlighet att erhålla en så tillförlitlig berättelse som möjligt. Dessa metoder behandlas ingående i avhandlingen eftersom bedömningen av bevismaterial i rättegången i hög grad har att göra med hur myndigheterna har erhållit barnets berättelse under förundersökningen. Om ett förhör med ett barn inte har spelats in på ändamålsenligt sätt kan det resultera i att berättelsen inte alls kan utnyttjas eller att barnet måste delta personligen i rättegången. För att erhålla en så trovärdig berättelse av ett barn som möjligt behövs förutom ändamålsenliga förhörsmetoder i allt högre grad också specialkännedom om ett barns utveckling och uttrycksförmåga. Även om detta kan anses vara ett av de viktigaste medlen för att kunna erhålla ett tillförlitligt bevismaterial har utnyttjandet av sakkunniga och sakkunnigutlåtanden varierat, vilket har lett till att även poliser som inte skolats för uppgiften har utfört förhör med barn. Även inom domarkåren har det tidigare rått oenighet om i vilken utsträckning bedömningen av bevismaterial kan grunda sig på sakkunnigutlåtanden.
Avhandlingen ger en tydlig bild av de svårigheter och brister som förekommer i samband med att ett barn ska höras som målsägande. Till avhandlingens slutsatser hör främst att de reviderade bestämmelserna både i förundersökningslagen och rättegångsbalken bidrar till att främja ett mera tillförlitligt förhör med barn än tidigare och gör det möjligt att i högre grad ta barnets bästa i beaktande. Införandet av barnahusmodellen kan ha stor betydelse både för utförandet av ett ändamålsenligt förhör och för skyddandet av barnet från själva rättegångsprocessen. Dessa förbättringar handlar dock inte endast om förändringar i lagstiftningen utan även om inställningen till tillämpandet av olika förhörsmetoder och domstolens beaktande av sakkunnigas utlåtanden.