Äktenskapsförord och föravtal om avvittring : om makars möjligheter att avtala om fördelningen av egendomen vid en framtida avvittring

Abstract

Syftet med avhandlingen är att undersöka äkta makars möjligheter att avtala om sina äktenskapsrättsliga förmögenhetsförhållanden. Äktenskapslagen omfattar ett äktenskapsrättsligt förmögenhetssystem enligt vilket giftorättsgodset fördelas jämnt mellan makarna vid avvittringen. Makarna kan genom avtal avvika från detta förmögenhetssystem. Ifall detta görs på förhand, innan uppkomsten av en avvittringsgrund, står två olika avtalsformer till makarnas förfogande – äktenskapsförord och föravtal om avvittring. Äktenskapsförordet är ett strikt reglerat avtal, både vad gäller form och innehåll. Dessutom ska det registreras för att träda i kraft. Föravtalet om avvittring är formfritt och omfattas även av en långtgående innehållsfrihet. Trots skillnaderna mellan avtalsformerna kan makarna i sitt inbördes förhållande uppnå samma rättsverkningar med hjälp av vardera avtalsformen.

I avhandlingen används rättsdogmatisk och komparativ metod. Källmaterialet består av både finsk och svensk rättsvetenskaplig litteratur, samt rättsfall och regeringspropositioner både från Finland och från de övriga nordiska länderna. Centrala källor är Tapani Lohis Aviovarallisuusoikeus (2016), Urpo Kangas Perhevarallisuusoikeus (2018), Anders Agells Nordisk äktenskapsrätt (2003) samt Markku Helins artiklar Perheoikeuden siveellinen luonne (LM 7–8/2004) och Perheoikeudellisista etuuksista luopuminen (LM 7–8/2012).

Avhandlingen påvisar att föravtal om avvittring har ett problematiskt förhållande till äktenskapslagen i och med att lagen uttryckligen förbjuder andra avtal om makars egendomsförhållanden än äktenskapsförord. Den rådande liberala inställningen till användandet av föravtal om avvittring har uppkommit på basis av skralt grundade ställningstaganden inom rättslitteraturen. Äktenskapsförordet kan å sin sida anses vara ett så stelt och inexakt instrument att det i dagens läge inte räcker till för att tillgodose makarnas behov av att kunna avtala om en framtida avvittring på ett flexibelt och exakt sätt. Av dessa orsaker föreslås lagstiftningsåtgärder för båda avtalstypernas del.

----- Tutkielman tavoite on selvittää aviopuolisoiden mahdollisuudet sopia aviovarallisuus-suhteistaan. Avioliittolaissa omaksutun aviovarallisuusjärjestelmän mukaan avio-oikeuden alainen omaisuus jaetaan osituksessa tasaisesti puolisoiden kesken. Puolisot voivat sopimuksin poiketa tästä järjestelmästä. Mikäli he tekevät tämän etukäteen, ennen ositusperusteen syntyä, on heillä käytettävissään kaksi eri sopimusmuotoa – avioehtosopimus ja osituksen esisopimus. Avioehtosopimus on sekä muodon että sisällön osalta tiukasti säännelty sopimus, joka on rekisteröitävä astuakseen voimaan. Osituksen esisopimusta koskee täydellinen muotovapaus ja varsin pitkälle menevä sisältövapaus. Eroista huolimatta on kummallakin sopimustyypillä mahdollista saavuttaa samat oikeusvaikutukset puolisoiden keskinäisessä suhteessa.

Tutkielmassa käytetään lainopillista sekä oikeusvertailevaa metodia. Lähdeaineisto koostuu suomalaisesta ja ruotsalaisesta oikeustieteellisestä kirjallisuudesta, sekä oikeustapauksista ja hallituksen esityksistä niin Suomesta kuin muistakin Pohjoismaista. Keskeisiä lähteitä ovat Tapani Lohen Aviovarallisuusoikeus (2016), Urpo Kankaan Perhevarallisuusoikeus (2018), Anders Agellin Nordisk äktenskapsrätt (2003) sekä Markku Helinin artikkelit Perheoikeuden siveellinen luonne (LM 7–8/2004) ja Perheoikeudellisista etuuksista luopuminen (LM 7–8/2012).

Tutkielma osoittaa, että osituksen esisopimuksen suhde avioliittolakiin on ongelmallinen, koska laki nimenomaan kieltää kaikki muut sopimukset aviopuolisoiden omaisuussuhteista kuin avioehtosopimukset. Vallitseva, ositusten esisopimusten käyttöön vapaamielisesti suhtautuva kanta pohjautuu oikeuskirjallisuudessa esiteltyihin, kehnosti perusteltuihin kannanottoihin. Avioehtosopimusta voidaan puolestaan pitää sen verran jäykkänä ja epätarkkana välineenä, ettei se nykyisin ole riittävä täyttämään puolisoiden tarpeet sopia tulevasta osituksesta joustavalla ja täsmällisellä tavalla. Tutkielmassa ehdotetaan näistä syistä lainsäädäntötoimet kummankin sopimustyypin osalta.