Häktning till följd av särskilt grova brott : Frihetsberövandets gränser i förhållande till rättssäkerhet och samhällsskydd

Abstract

Den enskilde ska alltid vara på fri fot, en rättighet som tryggas både i GL och EKMR. Rätten till frihet kan dock inskränkas genom lagförbehåll som är accepterade i samhället. Att den som är misstänkt för brott kan frihetsberövas genom användnigen av tvångsmedel är ett sådant accepterat lagförbehåll. Enligt den så kallade tvåårsregeln får den som är misstänkt för ett särskilt grovt brott häktas endast baserat på det misstänkta brottets allvarlighet. HD har i avgörandet HD 2024:20 dock ansett att tvåårsregeln strider mot både GL 7 § 3 mom. och EKMR artikel 5 punkt 3, så som Europadomstolen tolkat artikeln i sitt avgörande Buzadji mot Moldavien 5.7.2016. Avhandlingen granskar därför förutsättningarna för häktning till följd av en misstanke om ett särskilt grovt brott. Så som HD tillämpat bestämmelserna strider det mot både lagstiftarens syfte och lagens ordagranna definition. Avgörandet är inte heller förenligt med den förutsebarhet som lagen förutsätter eller allmänhetens förväntning på att den som är misstänkt för ett grovt brott ska häktas och hållas häktad. Dock ger avgörandet den misstänkte möjlighet att åtnjuta sin grundläggande rätt till frihet till fullo. Den misstänkte ges bättre möjlighet att motsätta sig häktningsyrkandet, eftersom det finns ett tydligt syfte med häktningen, dvs. att hindra den misstänkte från att fly, hindra rättsprocessen eller fortsätta med sin brottsliga verksamhet. Till skillnad från tidigare finns det en nödvändig grund för häktningen som baserar sig på den misstänktes subjektiva egenskaper och ageranden och inte endast på brottets allvarlighet. Eftersom häktningen till följd av avgörandet förutsätter särskilda förutsättningar som grund för häktning blir det i vissa fall svårare för den häktningsberättigade tjänstemannen att motivera häktningen. Det betyder att den misstänkte i vissa fall inte alls kan häktas eller häktas, men snabbt släpps på fri fot, fastän han är misstänkt för ett särskilt grovt brott. Att förutsättningarna för häktning till följd av grova brott ändrats uppskattas inte av allmänheten, vars förväntan är att den misstänkte inte ska röra sig bland resten av befolkningen om han är misstänkt för t.ex. dråp eller mord. Avhandlingen ger en tydlig bild av vilka följder som kan uppstå ifall den nationella rätten låter sig påverkas av den internationella rätten i för stor omfattning. Lagstiftarens roll förminskas och det nationella rättssystemet särdrag åsidosätts, något som inte bidrar till de nationella bestämmelsernas funktionsduglighet. Genom att se över hur internationella bestämmelser införlivas med nationell lagstiftning, kan det undvikas att den nationella lagens tillämpningsområde utvidgas utöver det accepterade. Syftet med avhandlingen är således att redogöra för förutsättningarna för häktning i TML respektive rättspraxis, när brottsmisstanken avser ett särskilt grovt brott samt vilka fördelar och nackdelar som uppstått till följd av ändringen. Dessutom ger avhandlingen till följd av argumentationen förslag på hur häktningsförutsättningarna till följd av ett särskilt grovt brott kunde ändras genom att ta i beaktande Europadomstolens rättspraxis. Ett av förslagen har en ordagrann definition likt tillämpningen i HD 2024:20 och det andra avser att efterlikna den motsvarande definitionen av häktningsförutsättningarna i svensk lag. Avhandlingen är rättsdogmatisk. Argumentationen bygger därmed på en analys och systematisering av innehållet i lag, internationella avtal och andra juridiska källor i vilka det redogörs för gällande rätt. Avhandlingen avser att redogöra för hur bestämmelserna i nationell lag och internationella avtal ser ut nu respektive tidigare.